Det måste finnas mer att hämta. Leiv och Hoon vill bo i grottor. De vill äta svensk texmex. De önskar att få färdas på snön snabbare än en maskin. Med sin husbil ger de sig ut på en avgörande resa.
Då vill jag ha det som förr. Över skogar och nedsläckta förorter, mot skyskrapor och torr ökensand kör Leiv och Hoon. I den absurda husbilstillvaron lever drömmen om en värld så som den var förr i tiden.
Hur har vi det? Husbilen har stannat. Det är dags för texmexkväll med passande musik.
Nu är det väldigt lätt att umgås med dig. Relationen mellan Leiv och Hoon intensifieras. Det är bara att fråga om det är något de skulle vilja veta. Men då måste också den andra vara intresserad.
Då har vi inget språk. Viljan att vara ett gäng finns där. Eller ett folkslag, eller en grupp. Men det är komplicerat. På plats i öknen får Leiv och Hoon kontakt med robotar.
Om vi kopplar loss helt. Den gemensamma drömmen är hotad. Allt har utvecklat sig till en orgie i världsfrånvändhet och historieförfalskning. Kan Leiv och Hoon hitta det de söker tillsammans? Eller tvingas de gå skilda vägar?
