Några minuter över tio på förmiddagen den 23 augusti 1973 kliver en maskerad rånare in på Kreditbanken vid Norrmalmstorg. Han avlossar några skott i taket och skriker på engelska att "festen har börjat". Med sig har han en radio som gör att han kan lyssna på nyheterna och vilka åtgärder polisen vidtar. Vem han är och vad han vill är till en början ett frågetecken - är han verkligen en vanlig rånare eller kan det röra sig om en internationell terrorist?
Rånaren har tagit flera kvinnor som gisslan och hotar att skjuta dem samtidigt som polisen belägrat banken. Han skjuter mot en polisman och sårar honom i handen. Den dramatiska upptrappningen gör att polisen försöker få ett tillfälle att skjuta rånaren. Det är oklart vad han egentligen är ute efter, men han säger till en början att han vill tala med en högre polisman.
När rånaren får tala med chefen för våldsroteln, Sven Thorander, kräver han att få en snabbgående bil, fri lejd, tre miljoner kronor och att brottslingen Clark Olofsson ska friges och köras till banken. Regeringen med Olof Palme och justitieminister Lennart Geijer i spetsen dras nu in i handlingen och beslutar om att Olofsson ska friges. Senare under eftermiddagen körs han upp till banken där han förenas med rånaren.
Efter en spänd men händelselös natt väntar rånaren på att få samtliga sina krav uppfyllda. Polisen försöker i samråd med regeringen att förhala så mycket som möjligt. Clark Olofsson och rånaren talar då direkt med Olof Palme och även olika medier. Även två av kvinnorna i gisslan ger intervjuer, som sänds ut direkt i radio och tv. Till slut hotar rånaren att genomföra någon form av styrkedemonstration om han inte får igenom sina krav.
Rånaren, vars identitet är oklar, drar sig tillbaka till bankvalvet, omgiven av gisslan. Clark Olofsson uppehåller sig hela tiden i närheten och polisen misstänker att en utbrytning är nära förestående.
När dramat pågått i två dygn förändras plötsligt förutsättningarna helt - polisen lyckas stänga in rånaren, Clark Olofsson och gisslan i bankvalvet. Men rånaren, den 32-årige Janne Olsson, vägrar att ge upp och nu stiger oron för att han ska bli desperat och skada gisslan.
Sent på söndagskvällen förbereder polisen en inbrytning där man ska använda gas för att sätta Janne Olsson och Clark Olofsson ur spel. De båda kan emellertid höra om planerna på Janne Olssons radio och lyckas komma med ett motdrag som chockar såväl polisen som journalisterna och allmänheten.
Efter att dramat pågått i mer en fem dygn beslutar polisen på tisdagen att göra ett nytt inbrytningsförsök. Aktionen kallas Plan K och ska påbörjas exakt klockan 21.05. Trots riskerna för gisslan är man helt inställd på att fullfölja inbrytningen den här gången. Uppgifterna om att något är på gång sprider sig bland journalisterna på torget och man frågar sig om upplösningen nu, efter 131 timmar, äntligen är på gång.
En av de stora frågorna efter dramat var hur det kom sig att några personer i gisslan så tydligt upplevde polisen och inte rånaren som ett hot under de dramatiska dagarna, Man började tala om ett psykiskt tillstånd som snart fick namnet Stockholmssyndromet, där brottsoffer solidariserar sig med brottslingen snarare än polisen. Men var detta verkligen relevant i Norrmalmstorgsdramat - är Stockholmssyndromet en myt?
Efter upplösningen av dramat uppstod en debatt i tidningar, radio och tv om massmedias roll under rånet och gisslantagningen. Varför rapporterade man så mycket trots att så lite egentligen hände? Överdrev man dramatiken? Var man alltför lyhörd för polisens önskemål? Och vad ansåg gisslan själva om mediebevakningen?